stephie

idag på kalaset så togs min förlossning upp i ett samtal, den supersnabba blixt förlossningen, och nu har jag börja tänka lite på den.. för det första kan jag säga att jag är jävligt glad för hur FORT det gick!!! slapp alla de där onödigt jobbiga timmarna som dem flesta får gå igenom ( för mig tog de tre timmar från första verken tills han låg i min famn) och att jag slapp spricka så jädrans mkt, att jag inte haft nå besvär efteråt. Och så tänker jag på det som alla säger "man glömmer hur ont det gjort när h*n väl är ute", i då läget trodde jag aldrig att jag skulle glömma! menar lixom, hallå hur kan man glömma en sådan smärta? som får en att känna att man vill dö! att man ångrar att man gjorde detta val! Men nu, efter ett tag, så fattar jag meningen! Jag har totalt glömt smärtan!! Jag har glömt hur ont det gjorde när jag låg där på madrassen och bara vred mig av smärta i mage och rygg, och hur mkt jag verkligen ville försvinna och slippa hela skiten, och hur många gånger jag sa "jag vill inte det här längre, JAG VILL INTE!".. Hur kändes de? det gjorde ont, jag vet.. men just HUR det kändes.. det minns jag inte. det är en smärta som bara vi kvinnor kan få, den där smärtan som bara kommer i den speciella händelsen. Att få verkar, och nu känns de som att "det var ju lätt! låt oss göra det igen" kan ju säga att trots utan någon bedövning så gjorde själva förlossningen inte ont alls, bara obekvämt.

Och att föda barn är något spec, det är inte något man gör bara sådär varje dag, det är något vissa inte gör alls, vissa gör en gång, vissa gör flera gånger.. just att göra det och hur det känns, är något som egentligen inte går att beskriva i ord, eftersom det är så jädrans jävla speciellt och helt enkelt jävligt coolt. jag som har gjort det (och jävligt grym på de haha) kan säga att det är KUL att föda barn.

Så nu har jag verkligen förstått meningen "du glömmer smärtan"